Drekis

Då jag blickar tillbaka på mina år med Dreki så funderar jag hur allting bara hände så fort. Jag såg Dreki på "hästannonser", hörde med min vän Fia om det var for real?! Ja det var de. Satt och hoppade på datorstolen tills mamma slutade jobbet kl 15 och var ivrig som sjutton. Han ville jag ha! Hade ridit honom tidigare så jag "visste vad jag köpte åt mej". En 16årig valack med grym exem och "inga gångarter".

Mamma kom hem. Det var verkligen mamma mot dotter men en awsome vän och stallsägare till stusnäs stallet så åkte vi iväg och tittade på Dreki dagen efter mitt tjat. Kom mamma med? Näe, hon var lagom arg. Jag åkte med min vän och hennes mamma. Dom höll med mej, honom tar vi! Kommer hem och berätta "de glada nyheterna" åt mamma som stod inne och diskade och var lagom bitter då hennes 14åriga dotter är lagom bortskämd och alltid får som hon vill.

 

Vips kom det nästa dag, skolan var över och jag och mamsen rusade till försäkringen och lade fullt på han. Hämtade hem Dreki (foder 3månader) och vips stod han hemma i "mitt" stall.

Hösten 2007 var helt otrolig! Dagarna blev till veckor och plötsligt var dagen framme. Vi skulle köpa honom!

Minns alldeles för bra att jag sprang som en idiot hem från skolbussen den dagen. Nu var det bråttom!

 

Dreki var min och på en lång väg så blev vi sams och hade otroligt bra minne  bakom oss!

 

Men allting bra varar ju inte för evigt, eller hur? min högstadietid varade ju inte för evigt, nära stallet från mamma, bodde hos mamma så ekonomin var helt okej.

Plötsligt var jag i yrkesskolan Brusaby och gick på hästlinjen. Trots att jag bara var ca 25km hemifrån stallet så var det endå långt med långa skoldagar och inget fordon och det blev för mycket hästar.

Mitt intresse föll helt bort för hästar och efter två år på hästskötar linjen så var jag nästan aldrig i stallet mer. Drekis vänner flyttade till korpo, jag hamnade flytta stall åt Dreki men jag bodde (och bor) en timmes körtid från honom och gick i en ny skola. Pengarna tog slut och orket att över huvudtget vara i stallet.

 

Jag beslöt sedan att lägga ut en annons på honom om foder men ingen ville ha honom. Det tog mej väldigt länge att inse att jag måste släppa honom. Sälja honom. Det tog inte länge så var han borta. jag började mitt 2012 totalt hästlös.

 

Han bodde endå bara 30minuters körtid från mej så jag åkte och tittade på honom några gånger. Med månaderna som gick insåg jag bara mer och mer hur mycket jag ångrade att sälja honom. Jag var arg på mej själv att jag lovade att altid ta hand om honom. Det kändes som att jag svek honom. Han skulle ju inte behöva byta ägare mer!

 

Plötsligt hade jag ett inboxt meddelande på facebook från Drekis ägare att det gått på tok. Dreki måste säljas och hon frågade mej om jag ville ha honom. Med tårar i ögonen svarade jag ett klart JA åt henne och gråtande ringde sedan min stallsvärd och sade att Dreki kommer hem!

Jag tyckte veckorna kunde gå fooooort så vi kunde hämta hem honom. Plötsligt var han hemma igen!

 

Som den lilla 14 åringen som satt och hoppade på datorstolen så skuttade en galen 19åring omkring i stallet igen. Det var ren lycka!

 

Jag är en sån som funderar mycket på "allting händer av en orsak". Jag köpte Dreki, jag sålde Dreki. Hur stor kunde chansen vara att få en andra chans?

Hur kunde tidpunkten vara så exakt då stona hade varit hemma 2 veckor från korpo så hade jag detta inboxade meddelande?

Jag hade jobb.

... Och en stor längtan att få honom tillbaka.

 

Av alla som hörde av sej på Dreki så sålde jag honom till just de här människorna, som råkade bli tvungna att sälja honom. Varför? Hur kunde det råka sej? Hur kan man ha en sån här tur?

Ibland undrar jag nog om det var livets sätt att säga att han och jag hör ihop och ska alltid vara tillsammans.

 

Allting händer av en orsak. Min och Drekis orsak var att jag behövde få sakna och göra undan skolan och få jobb.

 

Jag är nog världens lyckligaste som fick den här chansen igen. Jag kommer aldrig att sälja honom mer. Nu lovar jag honom att jag ska följ honom enda in i döden. Det kommer alltid att vara vi två!