Drekis

Det är många hästar som gått bort den senaste tiden, Askja, Von, Ögn, jag tänker på er alla dagar. Det var relativt lätt att kunna gråta ut ett par dagar utan att ha varit med om beslutet, ni bara försvann från livet men inte ur mitt hjärta. Jag tänker på er vareviga dag.

 

Nu har jag hamnat ta beslutet själv. Att stoppa livet åt min bäste vän. 3 olika veterinärer har varit ut, totalt 5 gånger. Min panik steg då jag såg att min livfulla, bäste vän tappade glöden. En kväll slutade hon äta och gå omkring i boxen, veterinären kom. En koll genom tarmsystemet och blodprov togs. Nästa dag kollades tänderna. Inget förutom att blodproven visade anemi. Började mata i henne järn och magnesium. Böjprov hade tagit innan, ja hon visade hälta men en trolig felskoning var en misstanke, hon kunde knappt gå så hon fick sulor för att inte belasta.

 

En hästveterinär från mälarkliniken kommer månatligen, hon kom hem till oss. Böjprov på alla 4 ben. Halt på 3 ben. Troligen en benbit från "taggarna" i ryggen lös (hon har fallit i hagen då hon jagat sin kompis på senaste tiden så jag gissar att det hänt då). Ryggen kunde inte röntgas pga för liten maskin men benen röntgades, båda fram. Det räckte för att inse det värsta... Artros, hovmärgs förskingring och hovbensrotration. Jag insåg direkt att tiden var inne att skiljas från min vackra häst. Min värld, mitt allt. Ja, vi kunde få boka tid för att åka över att röntga ryggen men en 15årig häst med hälta på 3 ben. Det säger väl sitt. Jag vill inte belasta henne denna börda, stå i transport 5-6h och hälta pga sjukdomar som inte går att stoppa... Bara bromsa. Hon skulle högst antagligen inte svara på behandling så det var rejält med hovmärgs förskingring. Inte kunna ridas. Föl kunde hon kanske gå med... Om jag hade turen att rygg och ben håller. Jag vill inte prova. Tänk om båda stryker med?

 

Att ha en god hästhållning handlar inte bara om att hästarna ska må bra och se till att allting följs. Det handlar även om att ta ansvaret över ens bäste väns liv, när det ska ta slut.

Det är saker man inte tänker på. Jag har nästan aldrig funderat vad som händer när någon av mina hästar ska somna in.

 

Jag har planerat allt. Det har gått över en vecka som jag försökt förbereda mej och intala mej att såhär är det. Man vänjer sej aldrig med tanken. Jag är rädd för tisdagen som kommer, jag kommer alltid minnas dagen 17/11 som min första häst föll. Dagen då jag gick med henne till sin sista vila, för att sedan se bakåt en sista gång, dagen då vi går isär. Dagen en del av mej dör.
Livet går vidare. Det vet vi alla. Det blir bara lite jobbigare att stiga upp om mornarna för att veta att dessa stora öron lyssnar inte efter mej då jag går utanför min dörr...

 

Matte älskar dej, min fina Leunora <3