Drekis

Jag har ju flyttat för 3-4veckor sedan, långt, långt borta från min bästa vän Dreki. Jag hade planerat att flytta honom efter ett halvår- Tidigast! Men redan nu efter några veckor så saknar jag han mer än allt annat. Dreki finns i mina tankar varje dag, varje timme. Det går inte en minut innan jag funderar på hur han mår. Så jag lade upp ett inlägg på facebook där jag frågade om det fanns nå stallsplatser, det kom upp några. Alla summor låg på 300-450€ med hel pension. Jag vill inte bara rida utan jag vill sköta min häst ordentligt, ett billigt stall där jag får jobba själv. Så som jag har Dreki nu, en fast summa men får jobba av den.

Plötsligt kom ett meddelande på facebook. En kvinna som sökte en kompis till sin häst. Eftersom det bara ryms 2 hästar i hennes stall så hade hon flyttat sin häst så den inte skulle bli ensam. Jag träffade henne och hennes superfina häst, jag tittade på stallet. Jag skulle bara behöva betala för Drekis foder och en futtig halva av en elräkning samt 80€ för hela året för hyrning av mark där hagen står... Jag skulle vara i stallet och sköta hästarna 2-3ggr/dag då hon inte hinner. Drömmen? Oh ja! Det var otroligt svårt att säga nej till ett litet stall och icke-leriga hagar och stallet ligger 5-6km från mej, enmassa ridvägar och får jag någon spark så finns det ett enormt (bokstavligen enormt!) ridhus att hyra för en 10a!

 

Men varför ska det då finnas saker som petar mej i bakhuvudet? Min gubbe börjar bli "gammal" 22år men är i samma skick som en 7åring men jag är så orolig! Båtresan är mest en horrormovie för mej, Dreki är otroligt tålig och jag tror han skulle klara resan utan problem men det där lilla "men...".